Den här dagen har varit grym jobbig. Har kunnat hålla tårarna inne, iallafall under tiden då jag var i skolan. Men när jag kom ut på parkeringen där mamma väntar, och Våfflan står därbak i bilen och blir så glad över att se mig, så äre ju svårare att hålla tillbaka. Tårarna bara rann hela vägen till djursjukhuset.. Där väntade Christoffer som skulle vara med oss, när hon skulle somna.
Gick iväg en sväng och rastade henne, och hon var så glad och oförstående om vad allt rabalder var bra för? Så fick vi gå in och sätta upp henne på en höj- och sänkbart bord och jag gav henne massor av godis, för hon var så lugnt och fin. Världens duktigaste tjej! Sen skulle dom sätta in en kanyl i en åder och det gick inget bra i det första benet, så dom fick ta dom andra.. Älskling och mamma var där hela tiden och vi tröstade varandra och höll Voffsi lugn. Jag älskar er! <3 mestaste mestaste!
Vovvi satt upp när dom gav henne överdosen sömnmedel och det gick på bara några sekunder. Det är så ofattbart att man kan släcka ett liv på så kort tid. Att det går så snabbt? Kanske är bra, för då vet man ju att dom inte lider.. Men en obehaglig kännsla av både sorg och lättnad. Hon lider inte längre, och hon har inte ont. Hon har levt ett värdigt liv, och ingen kommer att glömma henne någonsin! Älskade, älskade Toffifi. <3
Åkte hem och både mamma och jag grät nästan hela vägen hem. Satt och håll varandra i handen och det känndes så bra, att inte vara ensam. När vi kommit hem med henne, letade upp en bra plats där hon ska få sova, och vakta familjen. Mamma och jag gick och köpte lite blommor medans pappa och bröderna fixade med graven. Sedan kom Sofie, Tilde och Tobias och skulle säga hejdå. Fy vad jobbigt det var när vi la ner henne i hennes grav, och man insåg att det var det sista man skulle se av henne? Sista gången man skulle få stryka handen över den mjuka pälsen, sista gången man skulle få känna hennes doft. Sista gången?
Lukas förstod ingenting av vad vi höll på med. Han ville ner i hålet och hämta upp sin fru, men det gick ju inte?
Sofie höll om mig, för jag klarade inte av det.. Inte för fem öre. När alla tankar och kännslor kommer sådär på en och samma gång, usch.. Tack gumman, jag älskar dig mest i världen! Du & jag för alltid! <3
Sedan fick Toffi sina blommor, och jag sitter och sneglar ner på graven från mitt rum. Känns bra att hon är här hemma med oss, och inte i en hög med aska som spolas ner i avloppet. En vän ska man ta hand om. Och det var vad vi gjorde. Gav henne ett värdigt slut av sitt värdiga liv.